avskrivningsblogg

Det blev inget mer, allt försvann. Rycktes undan. Borta. För alltid. Hugger. I hela mig. Gör så ont. Bra att mamma tror att jag mår bättre iaf. Att hon ser mig skratta, le, andas. Bra att hon inte vet att varje ond sekund tänker jag på självmord. Du är lycklig såhär, det sa du. Endast då vill jag leva. Fast räcker det verkligen? Känns som jag tappat respekten för min kropp och själ.

Känns som jag kommer playa runt som fan, vilket inte är bra......... Eller dö, fan vad skönt. // Ragnar.