avskrivningsblogg

Jag är rädd. För att ni, likt han, ska lämna mig. Men jag visar ingenting, som vanligt. Vad händer? Vad gör ni? Lämnar ni? Drar ni? Sticker ni? Många tankar, många frågor, ångest, äckliga oroskänslor i magen. Huvudet går alltid på högvarv, vill bara att tankarna ska bli tysta. Jag älskar ju. Jag älskar ju er. Snälla, älska mig tillbaka! Är ni trötta? Utslitna? Eller vad händer? Här! Ta min kraft, jag behöver den ändå inte. Jag behöver er. 


Jag börjar bli rädd för mig själv. Börjar? Nej, det har jag varit länge. Hur många gånger har jag egentligen inte skrivit den meningen? "Jag börjar bli rädd för mig själv." HAH! Vi kan väl säga såhär istället, jag har ännu en anledning till att vara rädd för mig själv. //Ragnar

Det blir direkt som en klump i magen och jag skakade lite ett tag. Helt jävla chockad och vet inte vad jag ska säga. En jag halvt känner, mest en av mina bättre vänners vän som har dött kan man säga. Tagit livet av sig. Säger inga namn, anonym blogg ska vara anonym. Folk säger att det är fegt att ta livet av sig, jag säger tvärtom. Det krävs mycket mod för att klara av det, därför vet jag att jag aldrig kommer ta livet av mig. Det kanske inte är logiskt och det bästa, bara för att saker är modiga betyder det inte att det är något man måste göra bara för det.. Asså, flummar massa. Känner mig lite borta. Men man blir så ledsen, det är FEL att det ska gå så långt. Det slutar bara med så väldigt många blir ledsna, sorgligt...

Fucking tragiskt är det som hänt. Jag kände personen knappt men spelar ingen roll, man blir träffad ändå. Även om jag inte "kände" personen, utan att vi säger att bara min vän gjorde det så skulle jag bli träffad. Man blir ju ledsen oavsett vem som gör det typ, ännu värre när det är någon man träffat och någon som man vet betyder mycket för någon som betyder mycket för en själv. Alltså min kompis betyder mycket för mig, personen som dog betydde mycket för min vän. Klart man blir extra ledsen då. Så himla synd honom, hans vänner och familj. Så många som bryr sig, undrar om han visste det.

R.I.P och jag är jävligt nyfiken på hur han har det nu men det angår inte oss, det får vi inte glömma! Fast vi kan alltid intala oss att alla som gått förlorade, har det bra. Hejdå! /Ragnar

Dagen kom, men ingen märkte det. Förutom jag, som dog flera gånger om. Rädslan tog över och jag kände mig inte som vanligt. Allt rann isär och jag har fortfarande svårt att få ihop det. Snälla, prata med mig! Varför svarar du inte? Allt verkar inte bli som det skulle men jag står här ändå, kämpar. Kanske förgäves men nu med tårade ögon orkar jag inte bry mig. Skriket som fyller min lunga ska snart ut i den stora, kalla världen. Det är faktiskt kallt, min hand är verkligen iskall, men det känner inte ni. Men jag gör det och det skadar. Jag känner knappt några ord längre men ändå så strömmar det ut sådana. Jag.. vill inte ta farväl men samtidigt vill jag inte säga hej och fortsätta prata. Nej.. Jag vill lösa det hela, sen vill jag vara i min mjuka bubbla.

Brevet det.. har jag inte kommit långt på men skrev dock ett par rader här om dagen. Det går ganska bra i skolan, dock vantrivs jag i klassen och har inga vänner. Saknar Alex.. Trodde att det här med gymnasium skulle bli bra även fast vi splittrade. Så flyttade ju hon.. Jag är glad att hon vågade välja en skola långt bort ändå, dock.. undrar jag ibland om hon är nöjd. Visst hon är ganska bra på NO och gillade det förut men nu.. Jag vet inte, det verkar inte så längre. Hah.. Tänk vad man kan tro fel, vad hände med att ses hela tiden även om vi gick på skilda gymnasium?

Min mor är dum i huvudet, men ändå inte. Hatar att vara så förstående.. Vill också kunna vara den "arga" och "typiska" tonåringen men vet att jag inte kan. Varför är du ett sånt kontroll freak, varför är du en sådan perfektionist!? Jag försöker men du ser inte, du bara skäller och skäller. Jag vill vara mer som du men ibland så drar du ner mig. Även om du är en av de jag älskar mest. Livet är hårt, men jämfört med vad? Jag orkar inte men jag måste ändå. //Ragnar

Andas in, andas ut. Världen är så frusen, allt tindrar klätt i is och jag vaknar upp i en hettande värme. Svetten rinner och jag andas häftigt.

Jag har börjat på ditt brev Sebastian. //Ragnar

Det har gått många dagar nu, så många. Jag minns oss fortfarande, så klart. Hur skulle jag glömma? Jag vet att du också minns. Eller hur? Minnen, det är vad det är nu. Förut, inte nu. Man måste leva i presens också. Skaffat ny pojke, ojdå. Gillar honom men har inte glömt dig, hah. Gör inte lika ont längre, men ibland. Gråter inte längre, fast sörjer dock än. På låg nivå, kommer alltid göra tror jag. Jag saknar oss men vet att det aldrig blir som förr igen.

Och om en annan "Jag älskar dig, kom ihåg att jag minns dig." / Ragnar

Det var så länge sen, ändå känns det som igår. Kan du förstå att det är den åttonde mars idag, och att det var den andra november igår? När vi blev hon och du. Det har gått ungefär fem månader. Tiden tickar på men jag bryr mig inte, har inget större intresse för något egentligen. Vill skriva av mig men känns som orden bara dog. Vi väntar några rader och ser vad som sker.

Jag älskar dig, tror jag. Tiden med dig var en av de bästa i mitt liv. Du var en alldeles för fin människa för mig. Jag undrar över alla lögner du gav mig, la i mina händer så jag kunde forma dem fritt. Något gick snett, vet inte vilket svar som är rätt. Mitt hjärta har mist sin form, det rinner isär.

Jag var blind och naiv. Nu ser jag men är än naiv och förlåtande. Rasmus, om du läser detta någon gång. Kan vi prata någon gång? Så där dumt och destruktivt?


040106-050406 // Ragnar.

Hej igen, det var ett tag sen sist. Haft så mycket, mycket med mig själv. För mycket känslor och så... Skrivit en del men mest i anteckningar och så. Jag borde inte vara ensam, någonsin. Blir så jobbigt då. Många tankar och känslor som strömmar. Vet fan inte vad jag ska göra! Jävligt jobbigt... // Ragnar.